Jepp, det är sant! Lucas har äntligen släppt tryggheten i mammas och pappas händer (och på slutet endast fingrar) och kan nu gå på egen hand! Som ni kanske vet har ju Lucas kunnat gå länge nu, men han har alltid behövt hålla i mammas eller pappas hand. I början var det ju kul att han "kunde" gå men de sista månaderna har det blivit lite irriterande för oss att vi hela tiden måste vara med. Så fort man släppt honom så har han direkt satt sig ner och börjat gråta. De sista månaden har vi dock kunnat få honom att gå upp till ett par meter mellan oss. Han har dock oftast ramlat in i oss den sista metern. Men man har märkt att han blivit säkrare och säkrare.
Och så kom vi då till i torsdags, den 29:e maj. Jag och Lucas var på stadsbiblioteket i Malmö. Lucas gillar att krypa runt bland böckerna, och heja på de andra barnen på bibliotekets fina barnavdelning. Som vanligt vill han springa/gå runt också, och jag får snällt följa efter och hålla honom i handen. Den sista månaden har det räckt för honom att hålla i en finger, men han har hållit så hårt att denna fingern oftast blivit blå. Men denna dagen så släppte han plötsligt min finger och gick iväg på egen hand. Jag blev nästan chockad och kunde knappt tro mina ögon. Vi räknade ju att det skulle hända snart men jag blev ändå helt överraskad!
Först gick han ca 4 m innan han lugnt och fint satte sig ner på den mjuka mattan. Direkt vände han sig mot mig och log! Man såg på honom att detta hade han väntat på! Vilket härligt ögonblick det var! Efter ytterligare en 4-metare så slog han till med en 6-meters-promenad, från ingenstans släppte han en stol och gick ut från barnavdelningen ut på ett stengolv. Jag fick hjärtat i halsgropen och spurtade efter honom men jag hann inte fram innan han … satte sig så fint på egen hand på golvet. Detta är kanske det mest överraskande, att han inte rasar med huvudet ner i golvet utan att han sätter sig ner på ett väldigt kontrollerat sätt!
I helgen som gick hälsade vi på i Vänersborg, och där tränade Lucas sina färdigheter ytterligare framför hurrande farmor IngBritt, farfar Jan, farbror Daniel och mina kusiner Annica och Christina (som var på besök). Man såg hur glad han var för att äntligen kunna ta sig fram på ett annat sätt än att krypa. Han kan fortfarande inte ställa sig upp direkt från sittande läge på golvet (utan att hålla sig i något annat), men under helgen blev han både modigare och mer stabil i kroppen. Den längsta promenaden var nog ca 20 m. I början av veckan har han knappt velat gå alls, men idag var vi tillbaka på biblioteket och den mjuka mattan där verkar inspirera honom. Han gick riktigt bra, han gjorde svängar och vände även helt och hållet. En gång gick/sprang han genom hela barnavdelningen - en sträcka på säkert 30 m. Känns fortfarande helt otroligt för mig! Jag har mött många andra föräldrar som sagt "när han börjar gå så kommer det att bli betydligt jobbigare (då man får springa efter dem hela tiden). Hittills har jag inte upplevt detta som ett problem, men det kommer säkert han börjar gå mer frekvent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar