Ojojojoj vilken underbar upplevelse man har fått vara med om de senaste dagarna!! Och lite märklig såklart... Att ha ett datum när man vet att vi skulle bli tre, hur förbereder man sig på det?? Mycket speciell taxiresa in till sjukhuset med väskan packad.
Men vi fick ju vänta en del innan det var "vår tur" och det var nog ändå lite skönt o vänta där istället för hemma. Läkaren var inne och tittade hur han låg o det visade sig vara en bekant från Lund som skulle utföra själva snittet. Det kändes tryggt!!
Det var lyxigt att ha med sig Jacob hela vägen in i själva operationsrummet. Många säger att det är väldigt kliniskt, men jag måste ändå säga att det var en otroligt fin o härlig upplevelse. Alla var så fina o snälla och pratade med mig på ett förtroendeingivande sätt. Narkosläkaren var bra o satte bedövningen perfekt, jag kände inget alls av det heller. Ganska snabbt försvann benen in i ett sov-stadie (som när foten somnar ni vet...). Jacob fick till o med välja egen musik till oss som kunde spelas i bakgrunden o det gjorde mig faktiskt lugn, o lite gråtmild... Efter den så kallade "check-in" (när alla säger sitt namn o vad de ska göra...) så sa dom bara; "Då börjar vi!". Mycket galet, narkosläkaren sneglade över skynket som var uppsatt och pratade med mig samtidigt. Jacob satt nära mig o utan att vi hann blinka hörde man ett högljutt barnskrik... Herregud, nu kom tårarna. Oj vad jag grät... Vilket gjorde att syrgasen i näsan lite förlorade sin funktion... Sen kom dom runt med honom och visade upp honom. Dom la honom på mitt bröst o det var lite klurigt att hålla kvar honom där med nålar i armen och lite trångt med plats. Men jag fick hjälp av alla runtomkring. Ganska snart tog dom honom igen o med Jacob i släptåg gick dom iväg för att tvätta, väga o mäta honom. Det fick jag följa på en monitor o då var alla tankar borta kring vad de gjorde på andra sidan skynket. Minns att det kändes som att dom rotade o röjde runt en del med min mage, men det var inte alls obehagligt.
Snart kom Jacob tillbaka med gossen i sin famn och snabbt hjälpte barnmorskan honom o lägga lillkillen hos mig igen. Han fick ligga där länge och göra ett försök att hitta bröstet. Det var helt galet att få titta in i de fina ögonen o känna hans lilla tyngd på bröstet.
När Jacob o bäbisen försvann var inte läkarna klara, men vi hade ett mycket roligt snack kring schlager, där några mest tyckte det var skräp nu för tiden och några andra mindes tillbaka till gamla goa melodifestivalen då man fick dricka läsk och det var riktig orkester. Vi skrattade alla gott. När läkarna var klara var det sjuksyrror som tvättade mig och såg till att jag kom tillbaka till min säng (hissades i en galen hiss från en säng till en annan...). Alla var så härliga o skrattade hela tiden så jag var bara glad. På uppvaket fick jag inte helt lugn o ro då dom kollar blodtryck varje kvart o gav mig medicin mot smärta, klåda o annat. Men jag slumrade nog lite. Ganska snabbt började känseln i benen komma tillbaka men lite märklig kände jag mig allt. Lite frusen (ingen som helst energi sen kvällen innan kan ha bidragit), lite vimmelkantig...
Äntligen fick jag rullas ner t BB!!! Och där satt mina killar och myste... Vilken härlig syn!!! Jag fick gossen till mig ganska direkt och det var omtumlande. Vi fick bekanta oss några timmar och Jacob fick hålla koll på hur mycket jag drack så det inte framkallade illamående.
Runt 20-21 fick jag en efterlängtad kvällsfika.... Herregud vad gott det var med fil o cornflakes och mackor med ost o skinka!!!! Eftersom det var så sent så bestämde vi oss för att låta mig resa mig först morgonen efter. Gossen installerades bredvid mig o Jacob fick börja packa ihop sig för o åka hem tyvärr...
Sorry, nu blev detta ett sådär långt inlägg, men det är också för att jag själv ska minnas hur allt gick till o hur det kändes. Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar