Ur mammans synvinkel

Ojojojoj vilken underbar upplevelse man har fått vara med om de senaste dagarna!! Och lite märklig såklart... Att ha ett datum när man vet att vi skulle bli tre, hur förbereder man sig på det?? Mycket speciell taxiresa in till sjukhuset med väskan packad.

Men vi fick ju vänta en del innan det var "vår tur" och det var nog ändå lite skönt o vänta där istället för hemma. Läkaren var inne och tittade hur han låg o det visade sig vara en bekant från Lund som skulle utföra själva snittet. Det kändes tryggt!!
Det var lyxigt att ha med sig Jacob hela vägen in i själva operationsrummet. Många säger att det är väldigt kliniskt, men jag måste ändå säga att det var en otroligt fin o härlig upplevelse. Alla var så fina o snälla och pratade med mig på ett förtroendeingivande sätt. Narkosläkaren var bra o satte bedövningen perfekt, jag kände inget alls av det heller. Ganska snabbt försvann benen in i ett sov-stadie (som när foten somnar ni vet...). Jacob fick till o med välja egen musik till oss som kunde spelas i bakgrunden o det gjorde mig faktiskt lugn, o lite gråtmild... Efter den så kallade "check-in" (när alla säger sitt namn o vad de ska göra...) så sa dom bara; "Då börjar vi!". Mycket galet, narkosläkaren sneglade över skynket som var uppsatt och pratade med mig samtidigt. Jacob satt nära mig o utan att vi hann blinka hörde man ett högljutt barnskrik... Herregud, nu kom tårarna. Oj vad jag grät... Vilket gjorde att syrgasen i näsan lite förlorade sin funktion... Sen kom dom runt med honom och visade upp honom. Dom la honom på mitt bröst o det var lite klurigt att hålla kvar honom där med nålar i armen och lite trångt med plats. Men jag fick hjälp av alla runtomkring. Ganska snart tog dom honom igen o med Jacob i släptåg gick dom iväg för att tvätta, väga o mäta honom. Det fick jag följa på en monitor o då var alla tankar borta kring vad de gjorde på andra sidan skynket. Minns att det kändes som att dom rotade o röjde runt en del med min mage, men det var inte alls obehagligt.

Snart kom Jacob tillbaka med gossen i sin famn och snabbt hjälpte barnmorskan honom o lägga lillkillen hos mig igen. Han fick ligga där länge och göra ett försök att hitta bröstet. Det var helt galet att få titta in i de fina ögonen o känna hans lilla tyngd på bröstet.

När Jacob o bäbisen försvann var inte läkarna klara, men vi hade ett mycket roligt snack kring schlager, där några mest tyckte det var skräp nu för tiden och några andra mindes tillbaka till gamla goa melodifestivalen då man fick dricka läsk och det var riktig orkester. Vi skrattade alla gott. När läkarna var klara var det sjuksyrror som tvättade mig och såg till att jag kom tillbaka till min säng (hissades i en galen hiss från en säng till en annan...). Alla var så härliga o skrattade hela tiden så jag var bara glad. På uppvaket fick jag inte helt lugn o ro då dom kollar blodtryck varje kvart o gav mig medicin mot smärta, klåda o annat. Men jag slumrade nog lite. Ganska snabbt började känseln i benen komma tillbaka men lite märklig kände jag mig allt. Lite frusen (ingen som helst energi sen kvällen innan kan ha bidragit), lite vimmelkantig...

Äntligen fick jag rullas ner t BB!!! Och där satt mina killar och myste... Vilken härlig syn!!! Jag fick gossen till mig ganska direkt och det var omtumlande. Vi fick bekanta oss några timmar och Jacob fick hålla koll på hur mycket jag drack så det inte framkallade illamående.
Runt 20-21 fick jag en efterlängtad kvällsfika.... Herregud vad gott det var med fil o cornflakes och mackor med ost o skinka!!!! Eftersom det var så sent så bestämde vi oss för att låta mig resa mig först morgonen efter. Gossen installerades bredvid mig o Jacob fick börja packa ihop sig för o åka hem tyvärr...

Sorry, nu blev detta ett sådär långt inlägg, men det är också för att jag själv ska minnas hur allt gick till o hur det kändes. Fortsättning följer....

Äntligen hemma

Nu har vi äntligen fått komma hem med vårt lilla mirakel. Eftersom vi gjorde det smarta draget att amma honom innan vi åkte så gick hemresan som en dans - han sov som en stock! :-)

Han har inte velat visa sina vackra blå ögon på bild hittills men igår lyckades jag fånga dem. Mörkblå!

Nu ska vi bara njuta av påsken och ta det lugnt här hemma. Glad Påsk, alla!

Dag tre

När jag kom till BB denna dagen så möttes jag av följande syn:



Tydligen ville inte lillis ligga "ensam" under natten, utan han kröp så nära mamma som han kunde. Var tydligen väldigt mysigt, enligt Tina! Att krypa nära henne kan man uppenbarligen göra på många sätt, och detta ser också mysigt ut:



Idag var han också väldigt duktig på att amma, och det är uppenbart att han nu vet var skafferiet finns!



Och efter man har ätit så blir man ju oftast väldigt trött (iaf om man är så här liten), och då är det ju alltid skönt att vira in sig i en gosig filt och sova ett tag!

        

Dagen efter

Eftersom vi inte fick ett eget rum på BB (vi delade rum med en annan mamma), så var jag tvungen att åka hem på kvällen. Jag stannade så länge jag kunde (och lite till). Det kändes väldigt märkligt att lämna min familj och åka hem ensam. När jag kom tillbaka morgonen därpå så låg lillis och mornade sig på Tinas bröst.



Natten hade gått bra, så pass bra att jag fick byta blöja det första jag gjorde. Nya fina kläder fick det också bli!

      

Medan Tina gick och åt lite frukost (hon var galet hungrig efter att ha fastat dagen innan) så fick jag mysa lite med min son på mitt bröst! Hud mot hud är det bästa som finns! ;-)



Dagen fortskred med diverse läkarkontroller, ett antal blöjbyten och många tupplurar i mammas säng. Allt avklarades av med en klackspark, typ ...



Jag lämnade BB för kvällen med följande bild på näthinnan :-)

Kejsarsnittdags

Så var det då dags! Vår son skulle förlösas med kejsarsnitt, den 27:e mars 2013. Vi var planerade som par nummer två i kejsarsnittskön för dagen, och vi behövde inte komma in till förlossningen förrän kl 10. Väl där fick vi göra oss hemmastadda i vårt rum på BB.


Tina, glad och avslappnad i väntan på kejsarsnittet.

Givetvis blev allt försenat ett tag, så det var inte förrän strax före kl 14 som barnmorskorna hämtade oss och rullade upp Tina (med mig hack i häl med den tomma barnkorgen) till operationssalen på förlossningen. Det var ca 12 personer på plats i op-salen, och alla gjorde allt för att vi skulle känna oss lugna och bekväma med det som skulle hända. Efter att all bedövning sats och alla var på plats så startade så själva operationen. Jag satt alldeles bredvid Tina, vid hennes vänstra axel. Vi småpratade lite tillsammans med narkosläkaren, och efter ett fåtal minuter så hördes plötsligt ett skrik. Ett högt och kraftigt skrik! Jag och Tina tittade på varandra och tårarna började rinna direkt. Allt gick så snabbt och känslorna bara rann över en. Vips så hade de torkat rent honom och höll fram honom framför mig och Tina. Shit vilken känsla! Man blev helt knäsvag ... I alla fall jag - Tina var ju bedövad från bröstet och neråt ... Efter en kort stund på Tinas bröst så fick jag följa med honom och en barnmorska in i ett närliggande rum, där de fortsatte att torka av honom och där jag fick "trimma" hans navelsträng. Jag hade varit lite nervös inför detta och jag visste inte hur jag skulle reagera, men det kändes och gick väldigt bra. Tina fick följa allting på en monitor - hajteck värre! Därefter gjorde vi den obligatoriska invägningen (3780 g) och längdmätningen (51 cm). Efter några snabba friskhetskontroller så fick jag bära in honom till Tina igen! Man försökte få honom att hitta hennes bröst, men det var svårt då han knappt fick plats på den lilla ytan av hennes bröst som inte var tänkt av operationsskynken. Efter att han fått lära känna sin mamma lite bättre i ca 10-15 minuter så lämnade jag, lillis och en barnmorska operationssalen och gick ner till vårt rum på BB igen. Tina opererades klart i ytterligare ca 15 minuter innan hon fick ligga på uppvaket några timmar. Under de timmarna fick jag lite efterlängtad egentid med min nyfödda son. Vi satt och mös, och tittade undersökande på varandra. Han var så lugn och snäll; säkert lite tagen och trött efter operationen och alla nya intryck.

        

Till slut somnade han i min famn ... Gud vilken härlig känsla! Ca 3 timmar efter operationen så rullades så Tina in i vårt rum på BB igen. Lite omtöcknad och trött men ändå lycklig. Hon hade ju längtat efter lillis och fick honom direkt på sitt bröst!


Tina får äntligen mysa med lillis på sitt bröst

Operationen hade gått bra och både Tina och barnet mådde bra! Vilken härlig dag!

Dagen före

Så här kan man se ut om man har tio dagar kvar till planerad födsel av sitt barn. I vårt fall var det kvällen innan vårt planerade kejsarsnitt (som ju alltid görs någon vecka innan planerad födsel). Jag kan intyga att Tina kände sig redo; både mentalt och fysiskt! :-) Rund o fin e magen!