Vi började besöket med att fika i cafét, med kokostoppar som Tina gjort kvällen innan. Mums!!! Precis bredvid caféet så fanns det en glasbur med ett gäng med surikater, ett par rejält stora sköldpaddor och lite färggranna fåglar. Perfekt för barn som är lite rastlösa under fikat! Lucas var verkligen förundrad över de små surikaterna som for runt i glasburen.
Efter fikat gick vi ner o källaren för att påbörja den riktiga utställningen, med det "filippinska korallrevet". I stora tankar simmade runt fiskar i alla dess former och färger, och tre ganska stora hajar. Lucas satt länge helt tyst och bara iakttog all aktivitet i vattentanken.
I ett annat rum hade de mindre öppna tankar där man fick sätta ner händerna i tanken och låta fiskarna nibbla på händerna. Det kittlade lite och det var väldigt populärt bland de andra barnen. Det tog lång tid innan Lucas vågade sätta ner händerna, och när han väl gjorde det så var det många andra barn som hade händerna nere så fiskarna ville inte komma till Lucas händerna. Men han vågade idag! :-)
Efter det fortsatte vi en trappa upp med "regnskogsnatt" - en avdelning där de hade vänt på dygnet för att man skulle få se de nattaktiva djuren. De hade varnat om att små barn kunde bli lite rädda när de kommer in i denna avdelningen, eftersom det är mörkt och faktiskt lite läskigt. Mycket riktigt så ville Lucas att jag skulle bära honom när vi kom in här, och han kramade mig riktigt hårt. Avdelningen var lite av en besvikelse, då man knappt kunde se några djur alls. På slutet lyckas vi se en liten apa klättra upp och ner i ett träd.
Turen fortsatte genom diverse tropiska klimat med "ormar", "aper", "kattet", grodor, spindlar, fåglar, fiskar med mera. Roligast (för både mig o Lucas) var nog ändå aporna. Speciellt lemurerna på alldeles på slutet. Vi kom precis lagom till matningen, när de skulle få lite frukt. De var fullt med folk där och riktigt varmt (25-30 grader). Aporna fick klättra fritt ibland besökarna, och när skötare gick runt med fruktskålen så hoppade aporna runt på besökarnas axlar. Väldigt spännade, tyckte Lucas. Han ville klappa dem men det fick man inte. Men när en apa hoppade upp på min axel så klappade apan Lucas (som satt i min famn) istället! Det var stort för Lucas och det kommer han nog att komma ihåg länge. "Apan så" sa han flera gånger och klappade sig själv på armen. Efter ett tag var vi tvungna att lämna rummet, det var alldeles för varmt och trångt i det rummet för min del!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar