Första veckan på förskolan

På tisdagen var vi på plats på förskolan redan kl 8 på morgonen och åt frukost! Vi gick upp redan strax efter kl 6, då Lucas vaknade. Jag visste att min och Lucas morgonrutin skulle ta tid, men jag visste inte hur lång tid den skulle ta ... Jag ville ge Lucas gröt hemma innan vi åkte till förskolan, så att jag visste att Lucas fick något vettigt till frukost iaf. Jag var ju osäker på om Lucas skulle vilja äta något på förskolan öht. Resten av Lucas vanliga frukost, dvs gröt och lite yoghurt, skulle han kunna få på förskolan. Efter lite stress lyckades vi ändå hinna till kl 8, på minuten! Väl där fick Lucas direkt en tallrik ... gröt, innan jag hann säga att han redan ätit gröt. Tydligen får de gröt tisdagar och torsdagar. Fröken Nermina gjorde en ostmacka istället, som Lucas smaskade i sig utan problem. Han åt t.o.m. en smörgås till. Frukosten verkar vara Lucas huvudmål för dagen; han äter alltid riktigt duktigt då! Säkert hungrig efter den långa natten ...

På tisdagen var ju planen att vi skulle komma till frukost, och stanna till efter lunch. Om Lucas ville sova så skulle vi även testa på det. Efter frukost fick barnen leka lite för sig själva, och när Lucas var upptagen med en brandbil så bad fröken Eva mig att smita iväg en stund till deras fikarum. Första testet på att vara utan pappa (och mamma) på förskolan. Jag satt nervöst och väntade på att de skulle komma och berätta hur det gick. Efter ca 20 minuter kom fröken Nermina och berättade att det ändå gått ganska bra. Han hade givetvis gråtit en del i början (direkt efter jag försvann) men sedan hade de fått honom att börja leka igen. När jag kom i på förskolan igen så kom Lucas springande mot mig direkt, och grät en liten skvätt igen. Jag fick honom dock direkt på andra tankar med en leksaksbondgård. Klockan halv tio var det dags för fruktstund, och barnen fick lite äpple och banan, i skivor. Lucas fick sitta bredvid Sixten, som är lika gammal som Lucas (17 mån) och ser nästan likadan ut som Lucas; superblond med lite lockar i håret och stora blå ögon. Det känns som att de redan hittat varandra lite grand.

Efter fruktstunden var det dags att gå ut och leka lite. Det hade regnat tidigare på morgonen, så vi fick användning av både regnbyxor och regnjacka. De större barnen sprang runt och lekte på en stor gräsyta medan de mindre barnen (inkl. Lucas) fick hålla till i sandlådan. Lucas hittade direkt en spade och började gräva med den. Både jag och fröken Eva var nära honom och han verkade känns sig väldigt trygg. På Evas inrådan drog jag mig undran ett tiotals meter några gånger och det gick faktiskt bra. Först flera minuter senare började Lucas leta efter mig. Han grät inte utan kom bara springande mot mig och "pep" lite (i stil med "hallå, var tog du vägen, du skall väl vara hos mig"). På slutet satte jag mig på en bänk och då promenerade Lucas iväg utom synhåll. Tills slut var jag tvungen att kolla vad han gjorde (eftersom fröknarna i detta fallet inte hade någon koll på honom). Han hade hittat en vattenpöl som han stod och stampade i, med ett stort smil på läpparna! Inga sura miner här inte. Det verkade som att det fungerade väldigt bra det här!

Till lunch fick vi köttbullar och snabbmakaroner. Lucas åt en hel del, dock mest makaroner och majs. Efteråt var det så dags för sovstunden för de små barnen (4 st denna dagen). Fröknarna tog och lade in de små barnen i sovrummet ett efter ett. Sist ut var Lucas och när vi kom in i rummet lade jag honom på en madrass och lade över honom en liten filt. Jag klappade honom på huvudet och berättade att nu skulle han vila lite. Meddelandet verkade dock inte gå fram, eftersom Lucas flinade och började klättra upp för ett bord. Jag tog tillbaka honom till madrassen men han kröp direkt iväg igen. Han verkade vara full av energi och han var inte alls inställd på att sova (iaf inte där). Efter några försök till gav vi upp (då han väckte de andra barnen), och fröknarna bad oss att gå hem för dagen. Det var inte hela världen att Lucas inte ville sova efter lunchen. På det stora hela tycker jag (och fröknarna) att dagen gått bra ändå!

På onsdagen var vi på plats på förskolan kl 8 igen. Denna gången bad fröknarna mig att gå till deras fikarum direkt efter frukosten. När jag var på väg ut ur rummet hörde jag hur Lucas började gråta men jag stängde dörren fort som attan. Efter bara några få minuter kom Eva till fikarummet och berättade att Lucas hade slutat gråta och att han lekte fint nu. Hon tyckte att jag skulle åka hem och komma tillbaka först klockan 14. Hon hade ju inte berättat att detta var planen för dagen och jag blev minst sagt förvånad. Det är ju bra att de tror att det kommer att fungera bra, men det kändes fortfarande konstigt att lämna Lucas "ensam" där. De lovade att ringa mig om det skulle problem, men när klockan blev kvart i två så hade jag inte hört någonting, och jag cyklade tillbaka till förskolan. Lucas blev glad när jag kom och det verkade som att han hade gråtit nyligen. Fröknarna berättade att det ändå hade gått bra. Visst, han hade gråtit några gånger men absolut inte hela tiden.Han hade ätit bra och somnat nästan direkt efter maten. Han sov hela 1 timme och 45 minuter. De var mycket nöjda med dagen och sa att "detta kommer inte att vara några problem". Vad skönt, tänkte jag! På vägen hem stannade vi på en lekplats och lekte i nästan en hel timme. Sedan hade jag bestämt med Tina att vi skulle komma in till Malmöfestivalen och käka middag där. Eftersom Lucas visade viss trötthetstecken så valde jag att gå in med barnvagnen, och hoppades då att Lucas skulle sova en stund på vägen in. Men det ville han (så klart) inte; istället stod han upp i vagnen hela vägen in till stan. Väl där gick vi direkt till "Lekoteket", en uppbyggd lekplats på festivalområdet. Där lekte vi ganska länge tillsammans med Tina innan vi gick upp till Gustav Adolfs torg, där de hade en dansscen för barn. Vi lyfte upp Lucas och han började direkt att dansa i takt med musiken som spelades. Därefter tog jag och Tina varsin chilensk burgare och Lucas glufsade i sig en vegetarisk pirog och en halv pannkaka. Efter ytterligare lite mer lek på torget så slocknade Lucas helt och hållet klockan halv åtta, efter en lång och intensiv dag!

På torsdagen så vaknade Lucas strax före kl 6. Tyvärr var det inte först gången Lucas vaknade denna morgonen; han vaknade redan kl halv två på natten och grät i sin säng. Han fick rätt snart komma över till vår säng men han kom aldrig riktigt till ro utan han (och därmed vi) som oroligt restan av natten. Eftersom fröken Eva hade bett oss att komma kl 9 idag istället (eftersom hon tyckte att gårdagen hade varit lite lång trots allt) så blev det som tur var en morgon utan stress. Vi hann till och med att gå till lekplatsen i vår park innan det var dags att cykla till förskolan. Denna dagen var Lucas inte lika sugen på att gå in till förskolan när vi väl gått av cykeln. Han ville hellre gå åt motsatt håll. Jag lyckades dock övertala honom genom att berätta om den kommande fruktstunden. Efter att ha tagit av oss ytterkläder och skor så gick han inte in till de andra barnen, utan jag fick gå först (innan han följde efter mig). Detta bådade inte gott ... Under fruktstunden började Lucas plötsligt gråta, han tittade på mig och pekade mot ytterdörren. Tydligen insåg han att jag (snart) skulle lämna honom. Jag tröstade honom och kunde få honom att fokusera på frukten istället. Men detta scenariot upprepade sig ett antal gånger innan fruktstunden var över. Då var jag tvungen att plocka upp honom och krama honom för att trösta honom något. Jag berättade för honom att jag skulle åka till jobbet, och att jag skulle komma tillbaka och hämta honom senare. För varje ord så grät Lucas bara mer och mer intensivt. Till slut fick han komma över till Evas famn och jag vinkade hej då och gick därifrån. Jag gick snabbt, för både min och hans skull. Jag kunde höra hans skrik även utifrån förskolan ... Jobbigt! Men samtidigt trodde jag ju också att detta var det bästa sättet för honom att anpassa sig till förskolan. När jag hämtade honom vi berättade Eva att det hade varit en ganska dålig dag. Lucas hade gråta både mycket och ofta, och han hade knappt ätit någonting på lunch. De hade fått ge honom en banan istället. Han hade inte velat leka i sandlådan eller promenera runt ute, utan mest suttit i Evas knä (och kramat henne). Som tur var hade Lucas somnat nästan direkt efter lunch och iaf sovit 1,5 timme. Han hade tydligen varit väldigt trött hela dagen och det kan nog ha berott på den oroliga natten ... Från att ha varit relativt positivt igår så var Eva betydligt mer nerstämd idag om Lucas inskolning. Hon nämnde att det dock är helt normalt att barn gråter i början, och att de kan gråta i 2-3 veckor upp till 3-4 månader. Låt oss hoppas att det inte tar så lång tid! Det var ju en liten besvikelse att höra att det gått dåligt idag men mest av allt gjorde det ont i hjärtat av att veta att Lucas gråtit så mycket under dagen. Jag kramade honom hårt och länge innan vi cyklade hemåt.

På fredagen vaknade vi kl 6 igen, men denna natten var mycket bättre och Lucas hade sovit igenom hela natten. Förhoppningsvis skulle detta leda till en något bättre dag på förskolan! Väl på förskolan så började Lucas återigen att gråta och peka mot ytterdörren under fruktstunden. Det var tydligt att vid detta laget hade Lucas full koll på att jag skulle lämna honom där. Jag försökte trösta honom och väntade så länge som möjligt innan jag gick (mest för att inte förstöra den fina fruktstunden för de andra barnen, då Lucas garanterat skulle börja storgråta när jag lämnade). Jag passade på när Lucas var mellan två gråtattacker och fokuserade på en skiva banan. Jag sa snabbt hej då och pussade på Lucas innan jag gick därifrån. Det efterföljande gallskriket var lika väntat som hjärtskärande! Det kändes ändå rätt att lämna honom gråtandes, då det inte skulle kunna funka på något annat sätt. Fröknarna hade ju berättat att han inte grät så länge efter att jag lämnat, utan de kunde ganska så lätt få honom att fokusera på något annat. Jag åkte direkt in till stan och gjorde ett ärende. På vägen hem körde jag förbi förskolan och då kunde jag se att alla barnen var ute och lekte. Lucas satt dock i frökens knä. Han grät inte men han såg ganska tom ut i blicken. Oj vad jobbigt det var att cykla vidare ifrån dem i den stunden! Jag ville ju bara cykla dit, plocka upp Lucas, krama honom och göra honom glad igen! Men det hade ju inte hjälpt i långa loppet ... Men jag kommer inte att cykla förbi förskolan igen på ett tag! Usch ... När klockan blev två var jag så på plats för att hämta honom för helgen. Tyvärr hade det varit ännu en dålig dag, mycket lik dagen innan (trots att Lucas sovit bättre denna natten). Han hade gråtit ofta och inte ätit någon lunch alls. Visst, han hade kunnat sova en stund efter lunch men han hade varit väldigt passiv under dagen. När han fick syn på mig kom han sakta gåendes mot mig. Han var inte glad utan ser mer lättad ut. Han sa ingenting och kramade mig bara lite. Han såg nästan lite apatisk ut ... Tungt! Jag klädde på honom jacka och skor och han sa inte mycket. Jag bad honom att säga hej då till barnen och fröken Nermina. Han vinkade till dem och då bad Nermina honom att klappa henne på kinden. Han gick då fram till henne och klappade henne så fint på kinden. Sedan gick han fram till "bästisen" Sixten och gav honom en lika fin klapp på kinden. Därefter gick han runt och klappade alla de andra fyra barnen som befann sig i omklädningsrummet lika fint på kinden, helt på eget initiativ. Man smälter ju inombords! Det finns hopp trots allt! Vi cyklade direkt till Mobilia och handlade lite bubbel och finost för att fira att vi klarat oss igenom veckan. Det var först efter ca 15 minuter i mataffären som att hans mentala spärr släppte och på 30 sekunder gick han från att vara nerstämd till att hoppa, le, "prata" och vara sitt vanliga jag igen! Skönt!

På måndag börjar jag jobbet igen. Jag kommer att lämna honom lite före kl 8, och Tina kommer att hämta honom lite efter kl 3. Det känns inte helt bra med tanke på hur veckan slutade. Samtidigt litar jag fullt ut på fröknarna på förskolan och det är ju faktiskt normalt att barnen går igenom en sådan period under inskolningen. Det är en del av processen. Vi får bara hoppas på att han så fort som möjligt börjar känna sig trygg med att lämnas utan mamma och pappa på förskolan!