Dessutom gick antalet bajsblöjor (sorry för ingående detaljer...) från "normala" ca 4 innan innan kl 14 till bara 2 innan kl fyra. Det är ju det där med att när "vanliga" rutiner inte fungerar eller följs så blir man ju uppmärksam.
I alla fall, på kvällen fick vi honom att somna till slut. Han var ju så trött så ögonen gick i kors till slut. Han grät ju en del av trötthet också. Men en halvtimme in i spännande "Bron" så skrek han igen och för fulla muggar. Han var helt otröstlig.
Så då tog vi ner honom i vardagsrummet igen och försökte få honom att sluta skrika, men inget hjälpte. Han blev väldigt varm, nästan som feber, så kläderna åkte av men han bara fortsatte att skrika.
Till slut ringde vi 1177 och fick ju såklart vänta i söndags-kvälls-kö; 49 minuter!! Under tiden som Jacob satt i kö somnade faktiskt Lucas av ren utmattning på mitt bröst. En liten ynklig trött liten kille... Ens mammahjärta går ju nästan sönder.
När Jacob väl kom fram till sjukvårdsupplysningen o berättade om hans skrik-utbrott o hur han mellan varven verkade helt okej och sen helt plötsligt skrek igen så sa dom att det kunde vara invagination, eller tarmvred. På små barn så kan tarmen vika över sig och bilda ett veck, o då har maten svårt att ta sig igenom. De tyckte att vi skulle åka in till akuten direkt. Så det var bara o baxa ner den lille trötte i en overall o sen i babyskyddet. Då var han rätt lugn o köpte att åka bil halv tolv på kvällen.
Väl inne på akuten kunde vi komma in till ett rum direkt och en läkare kom ganska snabbt. Hittills hade Lucas varit rätt lugn, men så fort läkaren började titta på honom i undersöka så började han skrika oregerligt... Läkaren kollade öronen för att utesluta öroninflammation o kände på magen o annat som kunde orsaka smärtan.
Till slut tyckte han att vi skulle röntga magen. Så vi blev ivägskickade till en ödslig röntgen-avdelning. Efter 15 min fick vi komma in, eller i alla fall jag. Endast en fick följa med Lucas in. Jag fick en röntgen-väst och fick klä av Lucas alla kläder. Behöver jag säga nåt om att han var rätt missnöjd?? Naken på en brits kl 1 på natten, där två personer håller fast den lilla kroppen så att de kunde röntga magen.... hm... det där mammahjärtat fick sig en rejäl utmaning igen.
Efter att några bilder hade tagits var det svårt att få honom att lugna ner sig igen. Läkaren som skulle titta på bilderna behövde lite tid på sig så vi gick ut till Jacob igen. Väl där ute så blev den lille så trött så han somnade i mitt knä. Efter 20 min kom läkaren ut o sa att det faktiskt var rätt svårt att se på bilderna om det var ett veck eller inte. Det var mycket gas i tarmen så det var lite klurigt. Hon hade fått kalla in bakjouren. Och den läkaren var ju inte i huset så det skulle ta ett tag innan hon kom. Okej... dags för oss att samla lite energi. Jacob gick o la på mer pengar på bilen o för att hitta en automat med ngt ätbart. Jag agerade kudde o täcke till vår son. Han sov nu gott... skönt.
Efter ca 40 minuter, två knäcke-mackor från automaten, ett kexchoklad o lite vatten kom läkaren ut o sa att den andre läkaren också var osäker. Så de ville gärna göra en röntgen till med kontrastvätska i tarmen, för att säkerställa att tarmen var okej. De behövde bara förbereda lite.
02.15 fick jag gå in med en sovande bebis i ett annat röntgen-rum... Gissa igen hur lycklig han blev när han vaknade av att komma in i ett upplyst rum med massa folk o apparater?! Hej gallskrik!!
- "Du kan ta av honom alla kläder o lägga honom på britsen, o sen behöver du vara med o hålla honom HÅRT, så han inte rör sig alls".
- <gulp> "Okej, det blir ju härligt.."
Sagt i gjort. Den lille på britsen o gallskriket började. Jag koncentrerade mig på att försöka lugna honom med klapp på huvudet, lite sång i örat o allmän närhet. Men det var svårt att få honom att förstå att en slang upp i tarmen var för hans eget bästa. Slangen tejpades fast o jag höll om hans överkropp o huvud och en sköterska höll hårt i hans ben så han inte skulle sparka. Tufft minst sagt.
Kontrastvätskan var vit som grädde.... samtidigt som de körde in den i tarmen tog de röntgen-bilder av tarmen. Jag måste erkänna att jag hörde deras konversation i ett suddigt töcken. Jag fokuserade så hårt på att försöka få Lucas att lyssna på min röst o lugna ner honom... inte helt lätt uppgift.
Till slut hade de fått de bilder de ville ha o vätskan skulle tömmas ut. Med vätskan kom såklart en massa annat också, och på ngt sätt kändes det tydligt att Lucas blev lite lugnare. Han fick ju dessutom röra sig lite mer.
Tarmen tömdes ordentligt och han blev avtvättad o fick en ny blöja o pyamas på. Puh.... det var över. Läkarna sa tack o hej o jag glömde fråga vad de såg... Men jag tänkte att det får vi nog reda på när vi kommer tillbaka till barnakuten...
Väl ute hos Jacob, som suttit utanför o hört barnskriket eka i korridorerna, så blev Lucas lugnare. Vi var ju alla samlade igen, och inga konstiga främlingar som höll fast honom. Dessutom hade ju den där fisen på tvären försvunnit.
Tillbaka på barnakuten sa läkaren att de inte hade sett något veck på tarmen, om det var för att röntgen hade åtgärdat det eller för att där inte var någon från början var svårt att säga. Nu såg i alla fall tarmen bra ut, och det var ju tydligt på hur Lucas agerade att han mådde mycket bättre. Han till o med hoppade i mitt knä. Läkaren trodde nästan det var en annan bebis vi hade fått med oss från röntgen ;)
Klockan 3 på natten, syns framför allt på mamman... En glad bebis i alla fall!
03.30 var vi äntligen hemma igen... alla tre lite uppvarvade så när vi la oss i vår säng(ja... Lucas fick sova hos oss...) så tog det ett tag innan vi kom till ro. Sen sov Lucas till 09.45... mycket skönt!
Nu är han bättre, men dagen efter var han lite "bakis" och hade svårt att komma till ro för att sova. Övertrött helt enkelt....
Till på köpet fick han konstiga utslag på sina händer som kom på måndagen. Jacob var hemma från jobbet o framåt eftermiddagen ringde vi så 1177 igen som tyckte vi skulle ta oss till vårdcentralen för att kolla upp dem. Han hade haft några utslag runt munnen o i rumpan några dagar, men nu hade de spridit sig till händer o fötter. Det lät misstänkt likt så kallade höstblåsor som tydligen man får av ett virus. Mycket riktigt, efter en timme på nattmottagningen på vårdcentralen kunde läkaren konstatera att det var virus-utslag och vi fick kortison utskrivet... Puh... Hem igen o försöka sova.
Två rätt trötta killar på vårdcentralen
En trött Lucas var väldigt envis, och först igår tisdag lyckades vi få honom att somna på ett "normalt" vis.
Sen har jag o Lucas haft sjukdagar hemma... så denna vecka har vi varken varit på Babyrytmik eller Babysim... utan bara varit hemma o rättat oss efter Lucas trötthet. Rätt skönt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar